Overkligheten i ett nytt perspektiv.

Hej hur kan man va så fantastiskt dålig som jag är? Hahaha, igår tog priset alltså. Jag är i tid till tåget och det duggar lite. Ingen brådska och jag trippar ner för ståltrappan som vanligt och *woch* jag halkar. Otroligt graciöst. Jeansen går sönder och likaså knät. Otrevlig syn det där. Men jag knatade upp på perrongen handikappad som jag var med Rosanna i telefonen där jag inte kunde sluta skratta åt mitt misslyckande. Var liksom inte stunden jag ville få ett fult knä på liksom...

Men resten av kvällen var så där bra som den bara kan vara. När man inte riktigt kan önska nåt mer till stunden och man bara njuter till max. Jag vill himla gärna ge någon en high five! Är jag född på 90-talet eller är jag född på 90-talet? Ojojoj. :)

Hoppas att duschen nu kan kompensera för den otroliga bristen på sömn natten gav... Ciao!